Sjuttis (Snuttis, fast med J!)

Så kom han till slut. Alfred Egon Myhr. När hösten kommer ska jag kanske få till en förlossningsberättelse till och med, men här kommer i alla fall en första liten historia.

Alfred föddes precis som brorsorna på SÖS. Klockan var 13.47 den nionde juli och han vägde 3300 gram och var 50 cm lång. Tyngst och kortast, bra start!

Idag är han snart tre veckor och vi har fortfarande inte riktigt fått snits på hur han funkar. Han är inte helt nöjd, men med vad är svårt att veta. Magen är väl bästa gissen. Hoppas det ger sig snart, både för hans och vår skull. Som det är nu är han är riktig Snuttis som bara vill ligga nära, nära och helst snutta. Bertil som byter vissa bokstäver mot J kalar honom Sjuttis, så nu gör vi också det!

Och ett sista kort för nu; Sjuttis helt nykläckt.

Nästa steg

I förrgår kom det. Beskedet om att Zikaproverna (både pågående infektion och minnescellstest) var negativa. För er som läser kanske det inte verkar så stort, men för mig var det verkligen en sten som föll från mina axlar. Hur osannolikt det än hade varit så fanns det en risk och när det kommer till barnen är oron hos mig alltid stor. I det här fallet lika stor för krabaten som för B och E. 

Klart jag vet att det alltid finns risker för att något ska hända med ett foster/barn i magen (eller med något av de två andra också för den delen) eller för att den ska vara/bli sjuk, men det här var något utöver det vanliga. Något otroligt ovanligt som plötsligt satte skräck i mig och som kunnat påverka oss alla.

Men, som sagt. Nu var proverna negativa och det är därmed ytterst liten risk för att barnet ska drabbas av just Zika.

Imorgon gör vi UL. Det närmaste RUL man kan komma, men dateringen gjordes förra ultraljudet (för tre veckor sedan) och imorgon kommer de både titta på organ, rörelser, fostervattensmängd och huvudets storlek (extra Zikakontroll). 

Att vi gör så många ultraljud har flera olika anledningar; Zika, tillväxt hos barnet, flöden till moderkakan och det vanliga rutinultraljudet. Det mesta beror på min svåra havandeskapsförgiftning  som ledde till eklampsi när vår största, B, föddes.

I alla fall. Imorgon ska vi får kika på krabaten och ser allt bra ut då så ska jag banne mig fira imorgon kväll! Fira att vi kan få vidare till nästa steg; andra halvan av graviditeten.

Puh.

Det är liksom alltid fullt upp hemma hos oss numera. På ett både härligt och lite stressigt sätt. Alltid är det nån som behöver, vill ha eller måste göra nåt. Allt sånt fick mig att glömma barnens vaccinationer. Tänkte på det i början av december, men sen rullade allt liksom på och så kom jul och... Ja. Så idag fick vi släpa hela familjen ner till Sjöstan för att ge barnen hepatit A-sprutor. Resten har de redan via BVC. Skönt i alla fall att det kunde fixas.

OCH. Vi fick en mysig utflykt med lunch hela familjen på Fine Food och pulkaåkning med Mårdhs i Lumaparken.

Nu sover alla andra, men jag ska alldeles strax ta upp B så han kan somna ikväll. Ska försöka fixa det sista inför resan när barnen lagt sig ikväll tänkte jag. Eller ja. Packningen får göras efter nyår, men allt annat. Tänk. Om en vecka är det shorts och T-shirts istället för vinteroveraller och åkpåsar.

Lite jul 2015

Det finns liksom aldrig tid

Senaste veckan i bilder. Eskil har "fyllt" tio (!) månader och jag 33 år. Båda killarna har haft vattkoppor och vi har varit hemma alla tre hela veckan. Ingen har velat leka med oss förutom Oscar. Jag har varit på kalas med jobbet, både kul och inte (karaoke är verkligen inte min grej...).

Det fina med en hel vecka hemma med båda barnen är att det är väldigt fint att se dem liksom växa ihop. När är tillsammans så mycket börjar de interagera mer. De leker inte egentligen, men Eskil följer efter Bertil och B förstår det. Blir E ledsen tröstar B och han vill även mata, ge vatten och frågar efter brorsan när han sover. Bertil hämtar leksaker åt Eskil och håller koll på honom när vi gör saker. Det här kanske 30-40% av tiden. 

Resterande tid tycker B att E är ivägen när han ska åka runt på sin "Humlis"/polisbil/räddningsbil. Reser sig E upp (vilket han gör mot allt, överallt, hela tiden) blir han ofta omkullputtad rätt snabbt. Alla leksaker vi har är Bertils, så det är inte länge E får hålla i någon och att sitta bredvid varandra vid matbordet utan att ryka ihop är någon sorts omöjlighet. B vill också väldigt gärna vara bebis eller katt och krypa upp i mitt knä eller bli klappad på huvudet när jag bär på Eskil.

Allt är med andra ord precis som i vilken barnfamilj som helst.

Imorgon tror jag dock blir sista dagen hemma för B. Han har någon koppa i ljumsken som torkat idag, men i övrigt ser han good to go ut. Ringer nog föris imorgon och hör vad de säger. Eskil är den som varit "sjukast", med mest koppor och kli, men båda killarna har nog egentligen kommit rätt bra undan. Vi valde själva att träffa kompisar som hade vattkoppor och visste att vi nog skulle bli smittade, vilket egentligen är rätt taskigt ju, så därför känna det både skönt att de klarade ut sjukan bra och att vi nu har det avklarat. Tror både två fick så mycket koppor att de borde vara immuna nu.

Nej, dags att krypa till kojs. Fick visserligen sova med B-ansvar inatt och sov 22.30-02.15 och 03-07.30 (idiotgrannar på gården), men sömn är en lyxvara som alltid behövs känns det som.

Tider som kommer

Ibland blir jag både stressad och ledsen över hur snabbt tiden går och hur kort tid våra små verkligen är små. Men så ser jag bilder som de här och blir alldeles varm av tanken på att de här två kommer växa upp sida vid sida (oftast i alla fall, får vi väl hoppas!).

Tänk vad dagarna går

Att ha två små barn gör verkligen att inget någonsin stannar. Dagarna går i 110 och det är alltid någon som behöver något, vill något, ställer till med något eller helt enkelt måste något. Det är blöjor, mat, sovstunder, handling, matlagning, någon liten städning, tvätt, hemmafix, planering, någon aktivitet eller kanske fem minuter att sätta sig och bara surfa och andas. De stunderna är viktiga alltså. Hursomhelst älskar jag det, men får lite lätt panik när jag inser att just det är också det som gör att tiden springer ifrån mig. Eskil är ingen minikorv längre. Han är en liten kille med glatt lynne och en jäkla fart på ålandet. Kryper gör han också, några moves i taget.

Annars senaste veckorna har vi klarat av en hel vecka hemma med båda barnen efter som B fick höstblåsor. Mysigt och stökigt, men så länge vi sysselsatte oss var det mest mysigt och skoj. Vi åkte till Aquaria, bakade, kokte lingonsylt och träffade kompisar i parken. Perfekt rutin nu är att hämta B kl 14, gå hem och käka mellis och sen leka ute tills strax innan J kommer hem.

Föris verkar gå bättre och bättre nu (peppar, peppar) och efter att bara ha kunnat vara där 9-11.45 går B nu 8-14 och det går bra. Får lämna inne och det funkar mycket bättre. Nu ska bara jag och E skaffa lite dagrutiner också. Har nästan slutat att amma också. Nån gång då och då vill E gosa upp sig, men det är nog mest för gos, för nu äter han för fullt. 

Vinterns resa är lite omtänkt nu också. Det blir Florida i åtta dagar först, sen Curaçao i två veckor innan de sist dagarna spenderas på Miami beach. Berättar mer snart, nu ska jag promenera till Globn och käka lunch med kollegor och fixa pass till E.